På baksidan av huset har vi en gammal köksingång med en småtrasig, gjuten trapp i cement som inte förskönar huset. Den är rentav farlig att beträda då materialet har börjat pulvriseras, och små rännilar av fin sand rinner vacker som V-formade platåer från varje spricka, signalerande att tilliten för den tidigare bastanta trappen är djupt naggad i kanten. Vi behöver ett uterum, en plats för att intaga våra utomhusfrukostar på, med en grind så att småbarnen och hunden inte springer iväg på farliga strövtåg. Vi behöver en plats för våra utemöbler att stå på så att vi kan sitta där och huttra i den svenska försommarkvällen, och förbanna att infravärmen inte värmer som den ska, eller senare i augusti vägra gå in på kvällen trots att mörkret fallit, och fladdermössen vinglar omkring i skyn. Oavsett plädar och filtar så sitter vi där och njuter av vårt inhägnade ”ute”, en bit av vår trädgård som vi stulit av naturen och domesticerat den, gjort den till vår, för att sedan avgränsa ett slags uterum där måltider kan intagas och samtal genomföras. Vinden stoppas av växter och buskar, ett staket inramar vårt rum och särskiljer det från det vi kallar trädgården. Vi skall känna oss trygga där, nästan som inne. Fast ute. Vi lagar mat där i Weber-grillen. Vi lever där hela sommaren, och getingarna surrar och stressar oss, och vi gör fällor för dem, och njuter av humlornas stilla brummande i den vackra humlebusken som växer vid grindens ena stolpe. Våra fötter ska nudda vid den golv vi har på uteplatsen och känslan ska vara behaglig och varm som om den vore mjukt slipat trä, kanske en matta under bordet i grovt material. Vi sitter där och glor på bilen som for förbi. På grannen som spatserade förbi med hunden. På den okände figuren som spasserar och vi överväger u ndermedvetet eller rentav medvetet: Är det en inbrottstjuv? En sorts renovering. En variant av säkerhet. Ett visst mått av uppvärmning och lä. En plats mellan inne och ute.
Vi behöver en altan.